Jennifer och Olivia

 

 

Vi kom in på förlossningsrum 2.

De satte en skalpelektrod på bebisens huvud.

Barnmorskan Maria satte en PVK (nål) i handen och startade upp droppet. Droppet startade på en låg hastighet (10 ml/h) och skulle ökas efter 30 minuter. Dock såg barnmorskan på deras monitor att mina värkar svarade väldigt bra på droppet med kraftig ökning i intensitet så de avvaktade någon höjning. Jag gick omkring på rummet och andades mig igenom värkarna ihop med Johannes. Sedan blev jag så trött så jag la mig på sängen.

Sen kom kvällspersonalen in på rummet och presenterade sig. Då var det barnmorskan Susanne som tog över. Klockan var nu 15 på eftermiddagen.

Värkarna har nu avtagit lite i intensitet så dom höjer droppets hastighet. Och ojj vilken skillnad.. Det kändes jätte tydligt!!

Sedan kommer en undersköterska in på rummet (minns inte varför). Då säger hon (typ såhär) "Men ojj va duktig du är. Klarar av alla dessa värkar utan någon lustgas eller annan smärtlindring". Öhh ja, tänkte jag... Det är ingen som har sagt att jag kan ta lustgas redan nu, eller vart den finns eller hur man gör.

Så jag får instruktion i hur man använder lustgasen och jag provar och självklart drar jag några andetag för många, så det blev liiiite lattjo lajban en stund :) hahahah Men sen fick jag iordning på det :)

 

Nu var klockan ungefär 16 på eftermiddagen och en Susanne tappade upp ett bad till mig. Låg i badet i ungefär en timma ihop med min lustgas. Johannes var vid min sida hela tiden och hjälpte mig när jag trasslade in mig i alla slangar och sladdar, fixade till kudden och bytte vattnet till varmare vatten emellanåt..

 

Vid 18-tiden på kvällen hade jag så sjukt ont, att jag inte kände att jag klarade av att enbart ha lustgasen som smärtlindring. Jag hade tidigare hört både gott och ont om PCB (västerviksmetoden). Så jag bad om att få prova den. En läkare kommer in ungefär en halvtimma senare och lägger bedövningen.

Jag tyckte verkligen att PCB var helt fantastiskt... Dock höll den bara i, i ca två timmar.

Så vid 21 på kvällen ville jag ha en ny dos av PCB. Läkaren kom, men såg vid undersökningen att jag var fullt öppen och det var "försent" för att ta PCB en gång till.

Skit också tänkte jag...

 

Min barnmorska talade så gott om sterila kvaddlar, men jag tackade bestämt nej till det. Har bara hört negativa saker om dessa kvaddlar.

Man sprutar in sterilt vatten under huden under en värk, Och de jag har hört är att det gör ondare att få kvaddlarna än själva värken, dom gör knappt någon skillnad och effekten är kort..

Men efter lite "tjat" från barnmorskan så gick jag med på att prova. Då hade jag så ont att jag kunde ta emot vilken smärtlindring som helst nästan...

Så under en värk satte hon sex (!!!) stycken kvaddlar i magen.. .Jag kände knappt av sticken och dom gjorde sååå bra nytta... TACK för "tjatet".

 

Nu ville dom att bebisen skulle förflytta sig ner i förlossningskanalen...

Men nu var jag ju tvungen att gå på toaletten... Du vet.. Göra nr 2...

Jag hade ju hört tidigare att man kunde få känslan av att man var tvungen att bajsa, och det förstod jag ju att man kunde känna med tanke på att en bebis trycker sig nedåt precis väggen jämte...

Men jag var ju faktiskt tvungen att bajsa, och det NU... Det var inte bara en "känsla"...

Så jag svansar in på toaletten med droppet i ena handen, efter kommer Johannes med lustgasen... Så där inne satt jag, med öppen dörr och Johannes jämte mig. Fick värkar och samtidigt försökte jag ju bajsa.. INTE så lätt kan jag säga..

Men sen sa barnmorskan att "Jennifer, det är bebisen du känner som trycker på"... Mitt svar blev "Jo det förstår jag väl, men jag måste bajsa också"...

Johannes och barnmorskan hade tittat på varandra, och tänkt "jaja, låt henne sitta en liten stund till då"..

 

Sen kom jag ut till rummet igen och fick order om att lägga mig ner på sängen... Sagt och gjort så gjorde jag det...

Dom börjar snurra runt på mig, till sidan, tillbaka till ryggläge, på sidan igen osv.. Sen akutlarmar dom på läkaren...

 

Bebisens hjärtljud sjönk och återhämtade sig inte som bebisen hade gjort tidigare. Hjärtljuden låg nere på den röda linjen... Läkaren kommer in på rummet...

Efter en stunds akrobatik i sängen så  återhämtade sig bebisen sig igen och hjärtljuden gick upp... Phuuu

Jag kände aldrig någon oro över detta, jag hörde att dom pratade om hjärtljuden osv men jag hade annat att tänka på... (mig och mina värkar)

Johannes dock, som stod jämte hörde ju mycket mer om vad dom sa, så han blev ju lite mer nervös... Men bebisen återhämtade sig, så det behövdes inte någon åtgärd...

 

Nu fick jag order om att stå på knä och luta mig över ryggstödet i sängen för att hjälpa bebisen ner... Helt plötsligt säger dom att jag ska lägga mig ner på rygg igen... (Jäkla gymnastik)...

 

Sen såg jag hur personalen började ta på sig förkläden, drog upp grindarna på sängen....

VA?? tänkte jag...

Precis sådär gör dom ju i dokumentärer när bebisen ska komma ut... Varför gör dom det här också? tänkte jag..

 

 

Klockan 22:20 Sen kände jag en helt annan värk komma.. Det liksom fanns ingen chans att INTE trycka på..