Sanningens ögonblick är kommen
Här kommer ett litet inlägg om hur jag har sett ut och hur jag ser ut nu från start med min vikt och med mina mått...
När jag vägde som minst, då vägde jag 62,8 kg. Detta var i april 2013. DIT ska jag igen...
Såhär ser allt ut.... (åhh detta tar emot att skriva)
- Jag blev gravid i början av 2014.
- Vid inskrivningen på mödravårdscentralen vägde jag 68 kg.
- Vid inskrivningen (23/10) på förlossningen vägde jag 90 kg. Fyy va jobbigt det är att "skylta" med det. Inget jag är stolt över, att jag vägde så mycket. Visst var det mycket vätska också men mycket var "gokilon" om ni förstår vad jag menar. Det går inte att dölja! Helt enkelt en lite för go graviditet...
- 27/10 vägde jag 80,4 kg, vilket jag ser som min STARTVIKT...
Sedan har jag succesivt gått ner i vikt, dock undantag nu då som jag skrev i ett annat inlägg..
Mätte mig första gången den 3/11
Såhär såg det ut då:
Vikt: 79,1 kg
Höger lår: 65 cm
Vänster lår: 64 cm
Midja: 92 cm
Mage (pluffset): 110 cm
Rumpa: 109 cm
Bröst: 110 cm
Höger arm: 31/31,5 cm
Vänster arm: 29,5/30 cm
Hals: 35,5 cm
Idag den 12/1 har jag vägt och mätt mig igen... Gör detta varje måndag..
Såhär ser det ut idag:
Vikt: 75,9 kg (-4,5 kg)
Höger lår: 61,5 cm (-3,5 cm)
Vänster lår: 61,5 cm (-2,5 cm)
Midja: 88 cm (-4 cm)
Mage (pluffset): 100,5 cm (-9,5 cm)
Rumpa: 103,5 cm (-5,5 cm)
Bröst: 104 cm (-6 cm)
Höger arm: 30/30,5 cm (-1/1 cm)
Vänster arm: 28/29 cm (-1,5/1 cm)
Hals: 34,5 cm (-0,5 cm)
Sen är det ju såhär också!!!! Det är 9 månaders viktuppgång, vilket innebär att jag inte ska rasa ner i vikt nu, eftersom att det inte bara är "gravidkilon" utan även gokilon. En del säger "9 månader upp, 9 månader ner", men riktigt så lång tid vill jag kanske inte att det ska ta.
Jag stirrar mig absolut inte blind på vågen, utan vågen är en vägledning för mig. Sen är det hur jag mår, hur jag känner mig i min kropp och hur jag trivs med min kropp som är det avgörande. Men jag vill ha en målvikt för att kunna pressa mig till att få resultat.
Det som gör mig riktigt irriterad är att jag för några veckor sedan vägde 74,2 kg, vilket innebär en viktuppgång på 1,7 kg... INTE okej!!!
Nu ska jag snart iväg till IBEX och köra tre lång intervaller rodd...
Förlossningsberättelse del 3
Då försöker vi fortsätta där vi slutade sist :D
Sist: Vi skulle förflytta oss in på ett förlossningsrum för att starta värkförstärkande dropp..... Var jag redo??
Fredag 24/10 kl 14
Vi kom in på förlossningsrum 2.
De satte en skalpelektrod på bebisens huvud.
Barnmorskan Maria satte en PVK (nål) i handen och startade upp droppet. Droppet startade på en låg hastighet (10 ml/h) och skulle ökas efter 30 minuter. Dock såg barnmorskan på deras monitor att mina värkar svarade väldigt bra på droppet med kraftig ökning i intensitet så de avvaktade någon höjning. Jag gick omkring på rummet och andades mig igenom värkarna ihop med Johannes. Sedan blev jag så trött så jag la mig på sängen.
Sen kom kvällspersonalen in på rummet och presenterade sig. Då var det barnmorskan Susanne som tog över. Klockan var nu 15 på eftermiddagen.
Värkarna har nu avtagit lite i intensitet så dom höjer droppets hastighet. Och ojj vilken skillnad.. Det kändes jätte tydligt!!
Sedan kommer en undersköterska in på rummet (minns inte varför). Då säger hon (typ såhär) "Men ojj va duktig du är. Klarar av alla dessa värkar utan någon lustgas eller annan smärtlindring". Öhh ja, tänkte jag... Det är ingen som har sagt att jag kan ta lustgas redan nu, eller vart den finns eller hur man gör.
Så jag får instruktion i hur man använder lustgasen och jag provar och självklart drar jag några andetag för många, så det blev liiiite lattjo lajban en stund :) hahahah Men sen fick jag iordning på det :)
Nu var klockan ungefär 16 på eftermiddagen och en Susanne tappade upp ett bad till mig. Låg i badet i ungefär en timma ihop med min lustgas. Johannes var vid min sida hela tiden och hjälpte mig när jag trasslade in mig i alla slangar och sladdar, fixade till kudden och bytte vattnet till varmare vatten emellanåt..
Vid 18-tiden på kvällen hade jag så sjukt ont, att jag inte kände att jag klarade av att enbart ha lustgasen som smärtlindring. Jag hade tidigare hört både gott och ont om PCB (västerviksmetoden). Så jag bad om att få prova den. En läkare kommer in ungefär en halvtimma senare och lägger bedövningen.
Jag tyckte verkligen att PCB var helt fantastiskt... Dock höll den bara i, i ca två timmar.
Så vid 21 på kvällen ville jag ha en ny dos av PCB. Läkaren kom, men såg vid undersökningen att jag var fullt öppen och det var "försent" för att ta PCB en gång till.
Skit också tänkte jag...
Min barnmorska talade så gott om sterila kvaddlar, men jag tackade bestämt nej till det. Har bara hört negativa saker om dessa kvaddlar.
Man sprutar in sterilt vatten under huden under en värk, Och de jag har hört är att det gör ondare att få kvaddlarna än själva värken, dom gör knappt någon skillnad och effekten är kort..
Men efter lite "tjat" från barnmorskan så gick jag med på att prova. Då hade jag så ont att jag kunde ta emot vilken smärtlindring som helst nästan...
Så under en värk satte hon sex (!!!) stycken kvaddlar i magen.. .Jag kände knappt av sticken och dom gjorde sååå bra nytta... TACK för "tjatet".
Nu ville dom att bebisen skulle förflytta sig ner i förlossningskanalen...
Men nu var jag ju tvungen att gå på toaletten... Du vet.. Göra nr 2...
Jag hade ju hört tidigare att man kunde få känslan av att man var tvungen att bajsa, och det förstod jag ju att man kunde känna med tanke på att en bebis trycker sig nedåt precis väggen jämte...
Men jag var ju faktiskt tvungen att bajsa, och det NU... Det var inte bara en "känsla"...
Så jag svansar in på toaletten med droppet i ena handen, efter kommer Johannes med lustgasen... Så där inne satt jag, med öppen dörr och Johannes jämte mig. Fick värkar och samtidigt försökte jag ju bajsa.. INTE så lätt kan jag säga..
Men sen sa barnmorskan att "Jennifer, det är bebisen du känner som trycker på"... Mitt svar blev "Jo det förstår jag väl, men jag måste bajsa också"...
Johannes och barnmorskan hade tittat på varandra, och tänkt "jaja, låt henne sitta en liten stund till då"..
Sen kom jag ut till rummet igen och fick order om att lägga mig ner på sängen... Sagt och gjort så gjorde jag det...
Dom börjar snurra runt på mig, till sidan, tillbaka till ryggläge, på sidan igen osv.. Sen akutlarmar dom på läkaren...
Bebisens hjärtljud sjönk och återhämtade sig inte som bebisen hade gjort tidigare. Hjärtljuden låg nere på den röda linjen... Läkaren kommer in på rummet...
Efter en stunds akrobatik i sängen så återhämtade sig bebisen sig igen och hjärtljuden gick upp... Phuuu
Jag kände aldrig någon oro över detta, jag hörde att dom pratade om hjärtljuden osv men jag hade annat att tänka på... (mig och mina värkar)
Johannes dock, som stod jämte hörde ju mycket mer om vad dom sa, så han blev ju lite mer nervös... Men bebisen återhämtade sig, så det behövdes inte någon åtgärd...
Nu fick jag order om att stå på knä och luta mig över ryggstödet i sängen för att hjälpa bebisen ner... Helt plötsligt säger dom att jag ska lägga mig ner på rygg igen... (Jäkla gymnastik)...
Sen såg jag hur personalen började ta på sig förkläden, drog upp grindarna på sängen....
VA?? tänkte jag...
Precis sådär gör dom ju i dokumentärer när bebisen ska komma ut... Varför gör dom det här också? tänkte jag..
"Åh herregud... ska bebisen ut NU?!?!"
Klockan 22:20 Sen kände jag en helt annan värk komma.. Det liksom fanns ingen chans att INTE trycka på..
Klockan 22:40 Tjoff säger det så är bebisen ute. Enligt barnmorskorna kom bebisen ut på två krystvärkar, men jag vill minnas fyra... Well well..
Vår älskade lilla flicka har kommit ut! 4280 g och 52 cm lång... HELT underbar!!!
Lilla Olivia ville inte börja äta när vi var på förlossningen, så istället för att få komma till BB-hotellet, fick vi komma till BB-vårdavdelning istället. Dit kom vi ungefär vid 06:00 tiden den 25/10.
Vi kämpar fortfarande på med amningen, för att få den att fungera "perfekt" :D
Förlossningsberättelse del 2
Då fortsätter vi där vi slutade sist...
Sist: Var inne på förlossningen på grund av misstänkt vattenavgång, men det var bara ett falsk larm"
Onsdag 22/10
Jag började få små värkar tidigt på morgonen, innan vi åkte in till förlossningen. Inte alls kraftiga att det gjorde superont. Johannes skulle egentligen jobba dygn denna dagen, men var hemma med mig istället, då vi båda kände att något var på gång och jag hade ju faktiskt börjat få värkar.
Det var rätt så lugnt med värkarna under dagen.
Vi åkte till Pickesjön för att gå en promenad, då man blir helt tossig av att vara hemma hela dagarna. En jätte mysig promenad blev det. Provade även att springa lite, för att "få igång det"... Man kände sig precis så otymplig och fet som dom i Biggest loser ser ut att vara :D
Vi åkte till Pickesjön för att gå en promenad, då man blir helt tossig av att vara hemma hela dagarna. En jätte mysig promenad blev det. Provade även att springa lite, för att "få igång det"... Man kände sig precis så otymplig och fet som dom i Biggest loser ser ut att vara :D
Värkarna var inte alls täta och inte alls onda på de sättet det "ska" vara.
Onsdag 22/10 - Torsdag 23/10
Har sovit helt okej hela natten,. Dock vaknat varje timma på grund av klåda och värkar, men kunde sova igenom en del värkar också.
Torsdag 23/10
Nu kände jag att värkarna hade ändrat karaktär. Dom började nu göra ont, men inte så ont att jag inte klarade mig hemma. Värkarna var ganska regelbundna var femte/sjätte minut under hela dagen.
Det var regnigt ute och riktigt grått. Men jag blev helt tokig av att vara inomhus hela dagen, så jag och Johannes åkte till Kypesjön för att gå en liten runda där. Det blev en runda på 1,3 kilometer, detta tog oss lite mer än 40 minuter.. Vi gick, stannade, andades igenom en värk, gick, stannade, andades igenom en värk osv...
Mellan varje värk skrattade vi och hade det faktiskt jätte mysigt i regnet! Jag kände mig rätt så pigg..
På kvällen vid 18-19 tiden kände jag att värkarna gjorde så mycket ondare än innan, så jag började "klocka" värkarna.
Värkarna varade i ungefär 1-1,30 minuter.
Då hade mina värkar blivit väldigt oregelbundna, och kom allt mellan var tredje till var tionde minut.. Det kändes så sjukt jobbigt att se att det var så oregelbundet. Känslan av att bebisen ALDRIGkommer att komma ut blev bara starkare...
Klockan 21:00 började Big Brother (ja, jag tittar på det och skäms inte över det) och jag satt på kanten på soffan och var redo för varje värk.
Varje gång jag kände att värken var på gång, gick jag till en byrå som står i vardagsrummet och hängde på den och andades mig igenom värken. Johannes var vid min sida hela tiden och stöttade mig och masserade mig på ryggen. Han var ett sånt otroligt bra stöd! Tack älskling!!
När Big Brother, två timmar senare var slut hade värkarna blivit betydligt ondare, men glesare. Nu var dom mer regelbundna, men med ca; 7-8 minuter emellan.
Johannes tyckte att vi skulle ringa till förlossningen för att rådfråga, men envis som jag är så fick han ett tydligt och bestämt NEJ från mig.
Men efter en stunds tjat från honom, så gick jag med på att han ringde...
Vi fick "erbjudande" av dom att komma in och få en sovdos, eftersom att jag behövde vara pigg inför lördagen och igångsättningen. Men jag vill vara kvar hemma och ge det en chans att somna hemma.
När klockan var ungefär 01:00 på natten hade jag ännu inte kunnat somna på grund av värkarna, då såg vi att det var två minuter emellan värkarna ibland, då ringde Johannes, utan mitt godkännande till förlossningen igen och frågade om vi fortfarande kunde komma in och få en sovdos, och det var självklart okej för dom. Jag hade inte så mycket att säga emot, utan det var ju bara vackert att lyda och sätta sig i bilen...
Fredag 24/10
Vi kom in till förlossningen vid 01:30. Fick komma in på ett "intagningsrum" och träffade där en supergullig barnmorska som hette Johanna. Körde CTG-kurva i en halvtimma som bara var bra. Den visade att jag hade en del värkar emellanåt. Sedan undersökte hon mig och fick då beskedet att jag var öppen 1-2 cm. Äntligen tänkte jag, nu har det börjat hända någonting i kroppen efter alla dessa värkar.
Fick godkänt av en läkare till att få en sovdos. Nu var klockan ungefär 02:30. Blev förflyttade till ett patientrum inne på förlossningen. Bytte om till en nattskjorta och kröp ner under täcket. Fick två tabletter, bricanyl (för att livmodern skulle slappna av) och Imovane (insomningstablett) och även en morfinspruta (smärtlindring).
Vaknade två gånger av värkarna, varav i den andra värken kände jag att det "knäppte till" i magen, lite som en spark nedåt. Skulle gå på toaletten och vad hände då?? Jo vattnet gick.. Jag började mest skratta åt det, och Johannes kröp på golvet och torkade efter mig. Vi ringde efter en barnmorska som bekräftade att det var vattenavgång denna gången. ÄNTLIGEN!!!!
Kunde efter detta sova rätt så bra mellan 04:00 - 08:00.
Nu var det ny personal på plats och barmorskan Maria hade hand om oss. Jag och Johannes åt frukost ihop inne på rummet. Sedan fick vi ordination på att gå ut och gå en timma i området för att se om värkarna tilltar, för att efter lunch se om det har hänt något...
Så mellan 10-11 var vi ute och gick.. Upp och ner i trapporna.. =)
Efter lunchen var det dags för en ny kontroll. Nu var jag öppen ca: 4 cm. Så barnmorskan tyckte att vi skulle förflytta oss till ett förlossningsrum för att starta upp ett dropp i värkförstärkande syfte för att få igång det ännu mera.
Åh herregud... nu var det verkligen dags att köra på...
Jag minns att jag sa till Johannes att jag inte var redo för detta.. Jag började direkt tvivla på mig själv..
"Kommer jag att klara detta?"
"Är jag redo?"
"Vill jag detta?"
Men det var ju "försent" för att ångra sig nu...
Del 3 kommer inom kort...
Nu gör vi ett försök...
Just nu sover Olivia, så nu ska jag göra ett försök att få ihop "förlossningsberättelse del 2"...
Det kommer....
Jag har flera gånger varit på väg att skriva del 2 av min förlossningsberättelse, men har en liten fröken här hemma som inte riktigt tillåter mig det :D
Men det kommer :D Snaaaart
Min förlossningsberättelse del 1
Tänkte jag skulle börja skriva ner min förlossning, nu när Olivia ligger jämte mig och sover.
Olivia var beräknad att anlända den 10/10.
Berättelsen börjar lite smått angående mina utslag, som jag redan har skrivit om i ett annat inlägg.
Måndag 13/10
Klådan hade ökat och utslagen har ökat. Så jag ringde till mödravårdscentralen (MVC), då jag kliade sönder min hud och kunde knappt sova. De hänvisade mig till vårdcentralen.
Tisdag 14/10
Jag ringde då vårdcentralen och berättar om min klåda och om mitt problem. De har tyvärr inga tider fören om några dagar, så de hänvisar mig tillbaka till MVC igen.
När jag ringer till MVC, fick jag turen att det var samma barnmorska som svarade som jag hade pratat med dagen innan, så hon var redan lite insatt i min situation.
Hon gav mig beskedet att min barnmorska skulle prata med läkaren på MVC under dagen och sedan ringa tillbaka till mig.
Ann, min barnmorska ringer mig vid lunch och ger mig beskedet att vi har fått en tid till förlossningen den 15/10 för en bedömning av eventuell igångsättning, då att förlösa är det bästa sättet för att bli av med klådan. Jag frågade Ann vad hon trodde... Vilket såklart var svårt att svara på, men fick svaret "Förberedd dig på att bli igångsatt".
Mina känslor bara välde ur mig.
Jag visste inte om jag blev glad för beskedet eller jätte ledsen. Det var ju inte såhär jag tänkte att min förlossning skulle gå till...
Jag ville ju att kroppen spontant satte igång förlossningen och inte en massa läkemedel, men o andra sidan så klarade jag ju inte av klådan något mer. Den blev jag ju tokig av! Och att inte kunna sova och vara "hyfsat" utvilad inför min framtida förlossning var ju inte heller bra.
Det var så svårt, jag visste inte vad jag skulle känna...
Onsdag 15/10
Hade tid på förlossningen för en bedömning av min klåda och en eventuell igångsättning. Kommer in till förlossningen och får då träffa en barnmorska.
Kopplas upp för att köra en CTG-kurva i 30 minuter. Denna ser fin ut. Inga större eller kraftiga sammandragningar.
Sedan kommer det in två läkare som kollar på mina utslag lite skeptiskt och vet väl egentligen inte riktigt vad dom ska säga. Båda två talar väldigt dålig svenska och dessutom talade dom olika grundspråk också, så dom förstod inte riktigt varandra heller.
Den ena läkare undersöker mig, och känner att livmodertappen är helt omogen och jag har långt ifrån börjat öppna mig. Så en igångsättning vad för riskfyllt att genomföra så det blev jag nekad. Jag blev både lättad och väldigt ledsen.
Lättad till att jag inte behövde bli igångsatt med en massa läkemedel, men otroligt ledsen över att min kropp långt ifrån hade börjat förbereda sig inför framtida förlossning. Det kändes som om någon sparkade undan mina fötter. Tänk om dom hade sagt att min kropp var på gång att börja, men icke...
Istället för en igångsättning, fick jag en akuttid till hudmottagningen samma dag klockan 13:00.
Där fick jag träffa en supergullig läkare. Hon misstänkte att jag hade drabbats av PUPPP, men ville även att en annan kollega skulle titta på det också, som även han sa "PUPPP".
Jag fick tabletter och salva utskriven.
Samma dag hade jag tid på MVC för vanlig kontroll. Nu var huvudet fixerat och hjärtslagen låg runt 133 slag/minut.
Natten till torsdagen sov jag knappt INGENTING på grund av klådan. Medicinerna hade inte hunnit ge någon effekt ännu.
Allt är väldigt lugnt på sammandragningsfronten i några dagar.
Tisdag 21/10- Onsdag 22/10
På natten vaknade jag av att jag var kissenödig (som jag är varje natt). På vägen till toaletten känner jag att "shit, vad händer nu? Går vattnet nu?" Det kändes precis så...
Sprang in på toaletten....
Johannes vaknar när han hör att jag står i duschen (var ju tvungen att duscha av mig).
"Vad gör du?"
"Jag duschar" sa jag fnittrandes
"Har vattnet gått?"
"Ja, jag tror det" sa jag med såå mycket glädje i min röst
Så jag ringde till förlossningen och fick prata med en supergullig barnmorska. Jag hade då inga värkar, endast lite molande "mensvärk".
Jag fick rådet att sova vidare, klockan var ju ändå ca: 04:00 på natten. Fick en tid för kontroll på förlossningen på morgonen.
Onsdag 22/10
Vaknar vid 06:00 på morgonen av att jag faktiskt har ont i magen. Som kraftiga sammandragningar. Men inte så passa kraftiga att jag trodde att det var värkar.
Kom till förlossningen vid 9-10 tiden för kontroll.
CTG-kurvan såg bra ut, de såg att jag hade börjat få lite sammandragningen, men inte så kraftiga. Sedan kom det in en läkare för en bedömning och undersökning.
Hon bedömde att det INTE var någon vattenavgång, utan bedömde att det var slemproppen och annat "smått och gott" som hade avlägsnas.
"Nehe", tänkte jag.
Eftersom att vi på fredagen den 24/10 hade gått 42 fulla veckor, fick vi en tid för igångsättning till lördagen 25/10.
Nu visste jag... Senast på lördag är det igång... Då kommer min lilla bebis att komma ut...
Men hur kommer det att bli????
Jag hade ju läst så mycket om igångsättning, att risken för akut kejsarsnitt och sugklocka var mycket högre, att det kunde ta upp till tre dygn innan bebisen kom ut osv... Jag visste inte vad jag skulle känna...
Jag vet ju att man inte ska googla allt, men så gör man ju :)
Fortsättning kommer.........
